 |
 |
|
 |
 |
min resa genom livet har gett insikter om :
ingen artikel, men ett inslag i debatten om vår extremavel
Djuren i människans klor
Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande,
Formas, är en statlig myndighet. Formas stödjer grundforskning
och behovsstyrd forskning som uppfyller höga krav på vetenskaplig
kvalitet och samtidigt har relevans för berörda samhällssektorer.
Det övergripande syftet är att främja en hållbar utveckling i sam-
hället.
Pocketboksserien Formas Fokuserar är ett led i Formas arbete
med att kommunicera forskningsresultat. Serien är ett debatt-
forum där forskare klargör dagens kunskaps- och debattläge i
viktiga samhällsfrågor.
FORMAS FOKUSERAR
8:
UTGIVARE:
PLANERINGSGRUPP:
Djuren – i människans klor
Formas, Box 1206, 111 82 Stockholm (www.formas.se)
Marianne Jensen Waern och Linda Keeling,
SLU; Per Wallgren, SVA; Lena Falkman, Britt Olofsdotter
och Sara Österman, Formas
REDAKTÖR OCH
PROJEKTLEDARE:
Birgitta Johansson, Formas
Copyright Formas 2005
www.formasfokuserar.se eller formas.ldi@liber.se
OMSLAG OCH
ORIGINAL:
OMSLAGSBILD:
ILLUSTRATIONER:
TRYCK:
Dolhem Design
Dolhem Design
Pertti Salonen
08 Tryck AB
T8:2005
ISBN
91-540-5955-0
STOCKHOLM
2005
Innehåll
Inledning 7
Birgitta Johansson
Doolittle eller Descartes – hur ser vi på djuren? 19
Sverre Sjölander
Hur vilda är våra husdjur? 29
Per Jensen
Ökad trygghet och minskat blodtryck
– att må bra av sällskapsdjur 37
Barbro Beck-Friis och Johan Beck-Friis
Sådan husse och matte – sådan hund och katt 49
Kerstin Malm och Ingrid Redbo
Behövs det ”körkort” på sällskapsdjur? 59
Charlotte Berg och Linda Keeling
Husdjursavel – hur mycket är nog? 69
Per-Erik Sundgren
Hund och katt – med olika status i samhället 79
Eva Axnér och Bodil Ström Holst
Råttan som nyttodjur och hatobjekt 89
Marianne Jensen Waern
Hästen – från atlet till ”gosedjur” 99
Merike Roneus
”Djur har också mänskors känslor”
– bara i fablernas värld? 109
Hanna Augustsson och Linda Keeling
För lite eller för mycket sömn kan ge störda djur 123
Kerstin Olsson
Behandling av djur – för vem och till vilket pris? 133
Eva Hertil
Homeopati – en 200 år gammal lära som
ännu inte visat sig fungera 143
Torkel Ekman
Fakta om djurskydd i Sverige 151
Är Sverige världsbäst på djurskydd? 157
Helena Striwing
Djurskyddets dilemman 165
Kalle Hammerberg
Välmående djur utomhus
– om bonden anstränger sig 175
Stefan Gunnarsson
Är litet alltid vackert och stort alltid fult? 183
Per Wallgren
Hade djuren det bättre förr? 195
Niklas Cserhalmi
Oxen och humanismen 207
Olle Pettersson
Har vi rätt att använda djuren? 211
Dan Egonsson
Djurens värde och människans värdighet 221
Helena Röcklinsberg
Djur och människa – kan vi fördjupa relationen? 233
Monica Libell
Kära lilla gris – om att älska den man äter 245
Peter Sylwan
Behandling av djur
– för vem och till vilket pris?
Hur länge ska vi behandla katten Gustav? Kan
vi behandla eller operera hans tumör? När bör vi
avliva? Det finns inga enkla svar och kommer
nog aldrig att finnas, skriver Eva Hertil. Bara för
att vi
kan
byta höftled på hunden Ture är det inte
säkert att vi
bör
göra det. Det viktiga är att vi tar
hänsyn till djurets behov och innersta väsen.
Avlivning är en behandlingsmetod som kan
användas för att skydda ett djur från lidande.
Eva Hertil är veterinär och specialist på kattens
och hundens sjukdomar. Hon arbetar på
Universitetsdjursjukhuset vid SLU i Uppsala.
Ska
katten behandlas mot cancer? Ska hunden få
en ny höftled? När är det dags att avliva djuren?
Vi strävar efter normer för hur vi ska förhålla oss i
olika situationer och det gör vi för att underlätta våra
beslut. Omfattande frakturoperationer kan vi göra –
det är okej – men att behandla katten med cellgifter,
cytostatika, där går gränsen anser många. Att operera
bort en stor tumör på katten är inte lika kontroversiellt.
Vad grundar vi våra uppfattningar på och hur fattar
vi våra beslut?
Vi har brutit ett urgammalt kontrakt
Att se tillbaka brukar vara ett sätt att förstå hur saker
och ting hänger ihop. Förr i tiden var relationen mellan
djur och människa helt annorlunda. Vi fick kläder
och mat av får, kor och andra husdjur. Hundarna vaktade vår boskap och hjälpte oss vid jakt, och katterna
skyddade vår spannmål från råttor. I gengäld gav vi
djuren mat och vatten och skyddade dem mot rov-
djur. Det var en situation där båda vann, och det här
urgamla kontraktet höll i flera tusen år. Men under
de två senaste århundradena har det inträffat mycket,
bland annat industrialiseringen och användningen av
försöksdjur.
Industrialiseringen medförde att uppfödning av djur
rationaliserades och kunde ske på ett mycket effektivare sätt, inte minst slakthanteringen. Vissa djurslag
har nästan helt bytt roll. Hästen, som tidigare var ett
arbetsredskap i jord- och skogsbruk, finns nu nästan
uteslutande för rekreation och tävlingsverksamhet.
Upptäckterna av antibiotika, vacciner och medel mot
parasiter har underlättat djurhållning i stor skala. Vi
kan också kontrollera djurens miljö när det gäller
sådant som ljus, värme och luftfuktighet. Vi behöver
inte längre ta hänsyn till djurens behov – vi får ändå
ut av dem vad vi vill ha. Det urgamla kontraktet är
brutet.
Industrialiseringen har också medfört att insynen i
produktionen blivit mycket sämre och att avståndet
mellan producent och konsument är näst intill oöverstigligt idag. Hur många av dagens barn har sett på
när någon mjölkar en ko – och vet att det är därifrån
mjölken och jordgubbsyoghurten kommer? Eller när
en vallhund arbetar med ”sina” får? Men vi människor saknar kontakten med djuren och därför införlivar vi djuren i våra familjer. Vi skaffar oss allt fler
hundar, katter och andra sällskapsdjur. Och med hjälp
av planerad avel och uppfödning kan vi idag påverka
utseende och i viss mån även beteende – vi kan ta
fram de individer som passar oss. Även när det gäller
våra sällskapsdjur är kontraktet brutet.
Försöksdjur en följd av Descartes syn på djur
Den andra stora förändringen är användningen av
försöksdjur. Vid
1900-talets
början fanns det nästan
inga försöksdjur. Efter andra världskriget ökade antalet
i och med att läkemedelsindustrin började växa kraftigt.
Försöksdjur är alltså en relativt ny företeelse.
Den franske
1600-talsfilosofen
René Descartes skilde
på kropp och själ och hävdade att det bara var människan som hade både kropp och själ – djuren saknade själ. I och med det var det fritt fram för människan att använda djuren som det behagade henne.
Descartes lär ha sagt: ”Vilka fantastiska maskiner Gud
har skapat!”. Hans synsätt påverkade mycket av
utvecklingen inom naturvetenskapen och ligger till
grund för många av dagens värderingar och uppfattningar om djur.
Sjukvård för djur och människor allt mer lika
Dagens hundar och katter har många roller. Från att
ha varit just hundar och katter kan de idag vara familjemedlemmar, hjälpmedel för människor med funktionshinder, arbetsredskap som polishundar och jakthundar, medel för att nå framgång i olika tävlingar
och utställningar, och som jämförelsemodeller för
forskningen.
Hur länge ska vi då behandla våra djur när de blir
gamla eller sjuka? Även om vi begränsar oss till hundar
och katter är det en svår fråga med tanke på deras
olika roller. I fortsättningen begränsar vi oss till hundar
och katter som sällskapsdjur och familjemedlemmar.
Ska vi då behandla katten mot cancer, och ska hunden
få en ny höftled?
Eftersom de flesta hundar och katter idag är familjemedlemmar efterfrågas samma typ av sjukvård som
för resten av familjen. Veterinärmedicinen har drastiskt förändrats och liknar sjukvården för människor,
framför allt när det gäller sällskapsdjuren. Egentligen
går det att erbjuda djuren i princip all den avancerade
mänskliga sjukvård som finns.
Vi skapar problem för djuren
Samtidigt har vi människor genom vår medvetna avel
och i kombination med vår medicinska utveckling
skapat möjligheter för tämligen extrema individer att
överleva och föröka sig. Idag finns det raser med ökad
benägenhet att utveckla olika sjukdomar. Ledlidanden
är ett exempel. Andra raser har av olika orsaker problem med att föda fram sina ungar och måste därför
förlösas med kejsarsnitt. Vi har skapat skönhetsideal
som kan leda till olika anatomiska problem. Det kan
handla om hängande ögonlock som gör att ögonen
inte fungerar normalt, och trubbiga nosar som kan
medföra andningssvårigheter och andra problem.
Naturligtvis har inte målet varit att skapa problem för
djuren, men det har blivit den effekten. Här har människan ett stort ansvar. Det är bra att det finns metoder att avhjälpa lidande, men lika viktigt är det att
arbeta för att problemet inte uppkommer.
Behandling – varför, för vem och till vilket pris?
När vi söker svaren på frågorna om cancer och höft-
ledsproteser måste vi alltid ställa ett antal nya frågor.
Varför
vill vi göra denna behandling, och för
vem
gör
vi behandlingen? Vill vi bota djuret för dess egen skull
eller för vår skull? Är det veterinären som vill prova
en ny metod? Eller vill ägaren rädda ett framtida tävlings- eller utställningsdjur? Oftast sammanfaller förstås de olika intressena, men det är inte alltid självklart.
Till vilket pris behandlar vi? Innebär ingreppet eller
behandlingen ett stort lidande för djuret? Hur lång
blir konvalescensen? Hindrar behandlingen eller operationen djurets naturliga beteende? Är det ett djur
som behöver sina artfränder, och hur reagerar i så fall
de? Hur gestaltar sig hundens eller kattens liv efteråt,
och hur länge är det sannolikt att djuret lever?
Priset kan vara både känslomässigt och ekonomiskt.
Vi kan idag erbjuda avancerad veterinärmedicinsk
vård, men den kräver stora resurser. Då blir det ofrånkomligt dyrt. Att behandla en lite mer komplicerad
fraktur kan kosta mellan
20 000
och
30 000
kronor
(2005). Många av dagens sällskapsdjur är försäkrade;
det gör att djurägaren har möjlighet att låta behandla
sitt djur. Men i takt med att behandlingsmetoderna
blir mer avancerade stiger kostnaderna. Då kan försäkringspremier och självriskbelopp skjuta i höjden,
och till slut kanske djurägaren inte har råd att ha sitt
djur försäkrat!
När får vi avliva djuren?
Utvecklingen när det gäller den kroppsliga medicinen
har nått långt, men den känslomässiga delen har halkat
efter. Dagens avancerade medicinska vård lurar oss att
tro att vi har kontroll. Det märks även i dagens debatt
om den mänskliga vården – ordet livskvalitet används
ofta. Ute i Europa diskuteras det och finns det redan
”avlivningskliniker” för människor – samtidigt som
många upplever att det blir svårare och svårare att
acceptera avlivning av djur. Närmar vi oss en punkt
där kriterierna för avlivning av djur och människor
sammanfaller?
Avlivning av djur är en svår men mycket viktig fråga.
Får vi avliva våra djur? Det beror på om vi uppfattar
djuren som objekt, ägodelar, eller som subjekt, att de
har ett eget värde. Om de ses som objekt är det enkelt.
Då bestämmer djurägaren. Men om de är subjekt är
det genast svårare. Har de i så fall även rättigheter?
Det här är filosofiska och moraliska, frågor. Frågor som
innehåller orden ”ska” och ”bör” är moraliska frågor –
de har inte naturvetenskapliga svar. Men även om
djuren har rättigheter så är det inte lika med mänskliga rättigheter. Djur är inte människor, utan de har var
och en sin särart. En apa på Borneo funderar nog inte
särskilt mycket över sina rättigheter att få uttrycka sig
fritt i tal och skrift, men är beroende av att få leva i
sin miljö.
Enligt min uppfattning kan avlivning ses som en
behandlingsmetod för att skydda ett djur från lidande.
En typ av lidande kan vara att inte kunna leva efter
sin särart – att tvingas in i en onaturlig roll. En annan
typ av lidande är smärta, och när det gäller smärtlindring är vi ganska duktiga idag. Men det fungerar inte
alltid. Då kan avlivning vara det bästa alternativet,
även om matte och husse inte vill skiljas från sin vän.
Vi får inte godta ett lidande som vi inte kan motivera
för djurets skull!
Men vad är då för ”för djuret skull”? Vad är det som
gör en hund till en hund? Eller en ökenråtta till en
ökenråtta? Jag anser exempelvis att det för en hund är
av största vikt att kunna bete sig och leva som en
hund. Med det menar jag att hunden måste kunna
röra sig, uppleva lukter, vara delaktig i det som händer och träffa andra hundar eftersom hunden är ett
flockdjur. Vi människor måste ha detta för ögonen
när vi diskuterar olika behandlingsalternativ – vi
måste kunna motivera dem ur djurets synpunkt.
Rätt eller fel? Gott eller ont?
Kan vi nu svara på frågorna: Ska katten behandlas för
cancer? Ska hunden få en ny höftled? När är det dags
att avliva djuren?
Det är svårt att skapa normer, svårt att säga vad som
är rätt och vad som är fel. Vi måste också se på konsekvenserna av vårt handlande. Blir resultatet gott eller
ont? Vårt förhållningssätt förändras också med tiden;
våra uppfattningar om ”rätt” eller ”fel” idag ser annorlunda ut än för fyrtio år sedan. Då ansåg många det
vara var fel att utsätta en tik med pyometra (varig liv-
moderinflammation) för en operation som innebar
att livmoder och äggstockar avlägsnades. Det är en
operation som mycket sällan ifrågasätts idag.
Det är viktigt att komma ihåg att bara för att vi kan
är det inte säkert att vi bör. Bara för att vi
kan
byta
höftled på hunden Ture är det inte säkert att vi
bör
byta höftled på Ture.
Den viktiga diskussionen om kan, ska och bör
Hur länge ska vi behandla katten Gustav? Kan vi
behandla eller operera hans tumör? När bör vi avliva?
Det finns inga enkla svar på de frågorna och kommer
nog aldrig att finnas, hoppas jag. Däremot är det
mycket viktigt att diskussionen hålls vid liv och att
alla intresserade deltar – lekmän, veterinärer, etologer,
filosofer och alla andra. Det finns ingen som sitter
inne med den enda sanningen. Någon klok person lär
ha sagt att ”livet är för viktigt för att överlåtas till
experter”.
Men frågar du mig – javisst kan vi behandla katten
mot cancer och ge hunden en ny höftled, förutsatt att
vi tar hänsyn till kattens respektive hundens innersta
väsen. Och min uppfattning om avlivning är att vi
har förmånen att kunna hjälpa dem när de lider eller
deras livssituation inte fungerar.
Men eftersom det urgamla kontraktet är brutet är diskussionen inte lätt. En hund är en hund och en katt
är en katt. De ska inte behandlas som människor,
utan som de hundar och katter de är. Vi måste ta hänsyn till deras särart, deras innersta väsen.
|
|
 |
|
|
|