Evas funderingar/reflektioner

Isobel, 1963

Det här skrev jag kort efter konferensen om brachycefala hundar hösten 2016 – nu lägger jag det här hos Hertas:

2016-10-04

Djurens dag – inte kanelbullens. 4 oktober var Djurens Dag långt innan Kanelbullen tog över. En parentes :-)

Jag är kluven, så väldigt kluven.

Brachy-kursen har just varit. Jag upplever situationen så kolossalt frustrerande. Varför i fridens dagar lierar vi veterinärer oss så reservationslöst med Svenska Kennelklubben?!?

Min kluvenhet är att jag OCKSÅ egentligen vill ha gemensam sak med SKK. För min andliga tillhörighet till SKK är stor sedan barnsben. Jag var mindre än 10 år när jag började ”hänga” på hundutställningar och jag var 11 år då jag fick min första hund, frallan Isobel. Egentligen mammas val av ras, men ändå. Jag älskade Isobel.

Så jag slits.

Man kan sympatisera med SKK:s arbete i stort, men så länge SKK inte sätter ned foten och tar tydligt avstånd från avel på gendefekter och missbildningar, så länge går det inte att stötta eller känna tillhörighet. Det gäller då inte bara brachy-raserna, utan även shar peiernas missbildade hud, andra hudproblem och allergier hos många raser, skelett- och ledproblem – allt utgående från rena utseendefixerade orsaker. Jag kan räkna upp massor känner jag.

SKK MÅSTE tydligt ta ställning mot den avel som begränsar hundarna – det finns inget annat.

Och det var ett spel för gallerierna när SKK för ett par år sedan argumenterade mot en världsutställning i Kina med hänvisning till att det var tveksamt om Kina skulle betraktas som hundvänligt, samtidigt som SKK inte kan ta ställning mot brachy och shar pei med argumentet att SKK lyder under FCI (Fédération Cynologique Internationale).  

Vid ett möte på SKK för flera år sedan, då jag var inbjuden (har aldrig blivit inbjuden sedan dess ;-) ) och jag poängterade svensk djurskyddslag, svarade en högt uppsatt person på SKK att de inte kan förbjuda raser (mötet gällde shar pei), då SKK står under FCI.  Svagt. Fegt. Plus att det är förunderligt att i deras värld är tydligen FCI överordnad Svea Rikes lag?

En annan aspekt: vi veterinärer har anmälningsplikt om vi kommer i kontakt med något som strider mot djurskyddslagen. Varför använder vi inte den anmälningsplikten när vi på våra kliniker möter hundar och katter med stora problem som de uppenbart lider av och som direkt är en följd av aveln? Det strider ju mot lagen att bedriva medveten avel på sådana djur? Om inte annat borde vi veterinärer vara medvetna om, och rädda för, att bli anmälda för att vi inte följer lagen?

Jag är så ledsen. Jag känner att jag mer och mer tvingas att göra detta till en en-fråge-diskussion. I min värld saknar jag förståelse för ras-avel i sig, men jag förstår och kan känna attraktionen i ”fina” hundar, så jag accepterar – och kan förstå - dem som vill avla raser. MEN BARA OM DET INTE DRABBAR HUNDARNA!

Som det är nu dömer vi våra hundar (och katter) till ett livslångt lidande i en missbildad kropp. Quasimodos, ringaren i Notre Dame, var en atlet i jämförelse med många av våra hundraser. Han hade ju bara en puckel och ett litet annorlunda utseende i ansiktet.

Nä, egentligen är jag nog inte kluven längre. Men totalt alienerad. Och vilsen. Och jag måste hitta ett forum. Tyvärr är alla som håller på med hund och hörs, ”bedårade” av SKK. Och jag upplever delar av SKK som mycket manipulativa och att de lägger en våt filt över alla diskussioner genom att lägga sig i och ta taktpinnen.  Varför ser ingen detta? Varför sätter sig veterinärerna snällt och lydigt på sin plats i orkestern och låter SKK dirigera? Varför kan inte människor se bara individen hund?

Hur får vi fram den här diskussionen, de här argumenten? Maria Karlsson lyckades med Trubbnosuppropet – och det var stort när Trubbnosuppropet fick så stort genomslag! Äntligen! Är Facebook trots allt svaret? Jag ställer mig naturligtvis bakom Uppropet, men initialt bör veterinärerna behålla frågan. Veterinärerna och SKK har inte identiska mål – veterinärerna bör företräda djurvälfärd och därmed individen ”hund” – SKK företräder just ras-avel av hundar.

Ras-avel är ett mänskligt påfund och relativt nytt – specifika ”raser” har bara funnits 150 - 200 år – låt vara att det innan dess fanns olika hund-typer. Men för att kallas ”ras-ren” måste hunden ha en stamtavla… SKK företräder avel av renrasiga hundar.

Vi ska inte glömma bort att SKK bildades 1889, då rasbiologin var på modet och försökte etablera sig som vetenskap.

Därmed sagt att veterinärer och SKK visst kan – och troligen bör – arbeta tillsammans med frågan, men var och en utifrån sin målbild och med sin egen identitet.

Vi får aldrig glömma bort att rasavel är ett kulturellt uttryck, inte biologiskt. ”Ras” är kulturellt, medan ”art” är biologi. Och vi veterinärer är biologiskt utbildade – vi har en biologisk, naturvetenskaplig utbildning.

Eller är Youtube en kanal som Camilla säger? Kanske en god idé…?

Eller en bok? En bok om hunden och människan och den kranio-faciala kvoten hos hund kontra de mänskliga rasbiologernas skall-index.

Första kapitlet: Det räcker nu!  

???

Några tankar med anledning av brachy-mötet:

Och till berörda:

Tack för ett intressant möte! Och HEDER TILL DIG, MARIA! Och förstås tack till alla som arbetat med den här konferensen – ingen nämnd och ingen glömd.

Men vi inom veterinärvärlden - djurhälsopersonalen - måste besinna oss.

På mötet var jag tydlig med att ev. veterinärintyg inte skulle utgå från SKK, utan skulle ha veterinärmedicinsk förankring. Men när jag nu hemma i lugn och ro studerar intygsförslaget ”Intyg avseende vuxen hund av brachycefal typ inför avel” blir jag bestört. Naturligtvis kan detta intyg bara ha SKK som hemvist – det hör definitivt inte hemma i en veterinärmedicinsk kontext. Det vore i mina ögon direkt fel om Veterinärförbundet eller Jordbruksverket stod bakom ett sådant intyg.

Kanske många insåg det redan på mötet och därför inte kommenterade. I så fall ber jag om ursäkt för att jag ”slarvläste” innan jag yttrade mig.

För detta är på intet sätt veterinärmedicin – det är rasbiologi och rashygien i dess renaste form. Kranio-facial kvot = rasbiologins skall-index.

Jag inser till fullo att SKK har ett stort problem här.

Om enskilda veterinärer med intresse för avel ställer sina tjänster till SKK:s förfogande kan det förhoppningsvis hjälpa hundarna, men jag motsätter mig bestämt att vi som kår ställer oss bakom SKK avseende bevarande av raser/ ras-avel som kan strida mot djurskyddslagen. Avel som bygger på ärftliga defekter/missbildningar.

Jag undrar just hur människornas dom över hur dagens avel av våra sällskapsdjur bedrivs, och veterinärernas agerande, låter om 50 – 75 år…? Den domen kommer att bli hård.

Det här handlar om avel av hundraser kontra hundars hälsa och välfärd.

Och tar jag på mig Hertas glasögon VET jag att jag har rätt.

Jag har funderat en hel del sedan jag la ut mina tankar om aveln hos Herta.

”Men varför är jag så kritisk mot SKK – de har ju sina hälsoprogram för att förbättra hälsan hos våra hundar?”, tänker jag. Jo, så är det. Men hälsoprogrammen kom till just för att aveln medfört en överrepresentation av olika hälsoproblem hos olika raser. Ta till exempel höftledsproblem och olika ärftliga ögonsjukdomar. Då påbörjades olika bekämpningsprogram, som det hette från början. Men det lät förstås inte så bra – ”bekämpningsprogram” – så SKK bytte till hälsoprogram. Som jag till viss del tycker är vilseledande, för om det vore program för hundars hälsa, borde förstås alla hundar ha samma hälsoprogram? Men så är det inte, för hälsoprogrammen ser olika ut för olika raser, eftersom aveln har medfört att olika problem/sjukdomar blivit överrepresenterade. De flesta av sjukdomarna som omfattas av hälsoprogrammen finns ju också hos oss människor, men utgör inte något stort problem, då vi inte är så närbesläktade. Det genetiska urvalet är mycket, mycket större. Jag vill minnas att en genetiker på SLU och som också arbetade för SKK, Per-Erik Sundgren, myntade begreppet ”dansbane-avel” om oss människor. Vi planerar inte vårt barnafödande ur ett stamtavle-perspektiv, utan ur ett brett – och ofta slumpmässigt(?) perspektiv. Vi har t o m lagar som förhindrar för nära släktskap/inavel.

Åter till hälsoprogrammen. De är förstås bra i sig, och är ett lovvärt initiativ. Men de blir tandlösa, då de saknar en bortre tidsgräns för resultat. De kan t o m medföra att det blir tvärtom – att aveln kan fortsätta som den gör utan förändring, för SKK kan hänvisa till hälsoprogrammen och hävda att ”man arbetar med problemet”. SKK säger samtidigt att det kommer att ta lång tid att avla bort problemet – ”vi måste ha tålamod”.

Men det hjälper inte våra hundar (men låt vara våra hundraser), för under denna tid föds nya generationer individer med samma problem – nya individer som tvingas leva i en dåligt fungerande kropp tack vare våra rasideal.

Det är inte försvarbart. Det tar alldeles för lång tid.

Nej, enda möjligheten är att vidga aveln – att avla in individer från andra raser eller andra hundar, som har den egenskap/kroppsdel som rasen har problem med. Till exempel trubbnos-raserna: avla in hundar med normal skalle och normala andningsvägar - hundar med normal nos, framför allt överkäke, så att hälsoproblemet försvinner så snabbt som möjligt. Så att vi får normala, sunda, hundar. Därefter kan man kanske försöka få tillbaka den typ man önskar - utan överdrifter.

Många av dagens vinnare på utställningarna är långt från den standard som finns för rasen – det är lätt att glömma bort. 

Och – viktigt – sätta en bortre tidsgräns när man ska nått resultat. Lyckas man inte med det, måste man inse fakta; att man inte stannade upp i tid och - släppa den rasen.

Vi MÅSTE sluta avla våra sällskapsdjur på ett sätt som drabbar deras livskvalitet om vi vill kalla oss civiliserade.

Vi måste ta hänsyn till deras innersta väsen, deras funktion som hundar och katter.

Vi måste vara medvetna om och behandla dem som de hundar och katter de är!

Jag ser ingen annan väg om vi ska kunna se oss själva i ögonen och kalla oss mänskliga (i betydelsen sociala, empatiska varelser).

Jag tror att det riktigt stora problemet uppstod när vi fick möjlighet att avla endast på UTSEENDE utan att behöva ta hänsyn till FUNKTION – då spårade det ur.

Återigen, jag är så sorgsen över att SKK inte företräder alla hundar, utan i första hand hundraserna. Å andra sidan: det heter Svenska KennelKlubben, SKK – till bara för ett par år sedan marknadsförde de sig som hundägarnas intresseorganisation….

Finns det någon organisation som företräder hundarnas (och katternas) intressen?