Isobel, 1963
Det här skrev jag kort efter konferensen om brachycefala hundar hösten 2016 – nu lägger jag det här hos Hertas:
2016-10-04
Djurens dag – inte kanelbullens. 4 oktober var Djurens Dag långt
innan Kanelbullen tog över. En parentes :-)
Jag är kluven, så väldigt kluven.
Brachy-kursen har just varit. Jag upplever situationen så kolossalt frustrerande.
Varför i fridens dagar lierar vi veterinärer oss så reservationslöst med Svenska Kennelklubben?!?
Min kluvenhet är att jag OCKSÅ egentligen vill ha gemensam sak med SKK. För min andliga tillhörighet
till SKK är stor sedan barnsben. Jag var mindre än 10 år när jag började ”hänga” på hundutställningar och jag var 11 år då jag fick min första hund, frallan Isobel. Egentligen mammas val
av ras, men ändå. Jag älskade Isobel.
Så jag slits.
Man kan sympatisera med SKK:s arbete i stort, men så länge SKK inte sätter ned foten och tar tydligt avstånd från
avel på gendefekter och missbildningar, så länge går det inte att stötta eller känna tillhörighet. Det gäller då inte bara brachy-raserna, utan även shar peiernas missbildade hud, andra hudproblem och allergier
hos många raser, skelett- och ledproblem – allt utgående från rena utseendefixerade orsaker. Jag kan räkna upp massor känner jag.
SKK MÅSTE tydligt ta ställning mot den avel som begränsar hundarna –
det finns inget annat.
Och det var ett spel för gallerierna när SKK för ett par år sedan argumenterade mot en världsutställning i Kina med hänvisning till att det var tveksamt om Kina skulle betraktas som hundvänligt,
samtidigt som SKK inte kan ta ställning mot brachy och shar pei med argumentet att SKK lyder under FCI (Fédération Cynologique Internationale).
Vid ett möte
på SKK för flera år sedan, då jag var inbjuden (har aldrig blivit inbjuden sedan dess ;-) ) och jag poängterade svensk djurskyddslag, svarade en högt uppsatt person på SKK att de inte kan förbjuda raser (mötet
gällde shar pei), då SKK står under FCI. Svagt. Fegt. Plus att det är förunderligt att i deras värld är tydligen FCI överordnad Svea Rikes lag?
En annan aspekt: vi veterinärer har anmälningsplikt
om vi kommer i kontakt med något som strider mot djurskyddslagen. Varför använder vi inte den anmälningsplikten när vi på våra kliniker möter hundar och katter med stora problem som de uppenbart lider av och som direkt
är en följd av aveln? Det strider ju mot lagen att bedriva medveten avel på sådana djur? Om inte annat borde vi veterinärer vara medvetna om, och rädda för, att bli anmälda för att vi inte följer
lagen?
Jag är så ledsen. Jag känner att jag mer och mer tvingas att göra detta till en en-fråge-diskussion. I min värld saknar jag förståelse för ras-avel i sig, men jag förstår
och kan känna attraktionen i ”fina” hundar, så jag accepterar – och kan förstå - dem som vill avla raser. MEN BARA OM DET INTE DRABBAR HUNDARNA!
Som det är nu dömer vi våra hundar (och katter)
till ett livslångt lidande i en missbildad kropp. Quasimodos, ringaren i Notre Dame, var en atlet i jämförelse med många av våra hundraser. Han hade ju bara en puckel och ett litet annorlunda utseende i ansiktet.
Nä, egentligen är jag nog inte kluven längre. Men totalt alienerad. Och vilsen. Och jag måste hitta ett forum. Tyvärr är alla som håller på med hund och hörs, ”bedårade”
av SKK. Och jag upplever delar av SKK som mycket manipulativa och att de lägger en våt filt över alla diskussioner genom att lägga sig i och ta taktpinnen. Varför ser ingen detta? Varför sätter sig veterinärerna
snällt och lydigt på sin plats i orkestern och låter SKK dirigera? Varför kan inte människor se bara individen hund?
Hur får vi fram den här diskussionen, de här argumenten? Maria Karlsson lyckades
med Trubbnosuppropet – och det var stort när Trubbnosuppropet fick så stort genomslag! Äntligen! Är Facebook trots allt svaret? Jag ställer mig naturligtvis bakom Uppropet, men initialt bör veterinärerna behålla
frågan. Veterinärerna och SKK har inte identiska mål – veterinärerna bör företräda djurvälfärd och därmed individen ”hund” – SKK företräder just ras-avel av hundar.
Ras-avel
är ett mänskligt påfund och relativt nytt – specifika ”raser” har bara funnits 150 - 200 år – låt vara att det innan dess fanns olika hund-typer. Men för att kallas ”ras-ren” måste
hunden ha en stamtavla… SKK företräder avel av renrasiga hundar.
Vi ska inte glömma bort att SKK bildades 1889, då rasbiologin var på modet och försökte etablera sig som vetenskap.
Därmed sagt
att veterinärer och SKK visst kan – och troligen bör – arbeta tillsammans med frågan, men var och en utifrån sin målbild och med sin egen identitet.
Vi får aldrig glömma bort att rasavel
är ett kulturellt uttryck, inte biologiskt. ”Ras” är kulturellt, medan ”art” är biologi. Och vi veterinärer är biologiskt utbildade – vi har en biologisk, naturvetenskaplig utbildning.
Eller är Youtube en kanal som Camilla säger? Kanske en god idé…?
Eller en bok? En bok om hunden och människan och den kranio-faciala kvoten hos hund kontra de mänskliga rasbiologernas skall-index.
Första kapitlet: Det räcker nu!
???
Några tankar med anledning av brachy-mötet:
Och till berörda:
Tack för ett intressant möte! Och HEDER TILL DIG, MARIA! Och förstås
tack till alla som arbetat med den här konferensen – ingen nämnd och ingen glömd.
Men vi inom veterinärvärlden - djurhälsopersonalen - måste besinna oss.
På mötet var jag tydlig
med att ev. veterinärintyg inte skulle utgå från SKK, utan skulle ha veterinärmedicinsk förankring. Men när jag nu hemma i lugn och ro studerar intygsförslaget ”Intyg avseende vuxen hund av brachycefal typ inför
avel” blir jag bestört. Naturligtvis kan detta intyg bara ha SKK som hemvist – det hör definitivt inte hemma i en veterinärmedicinsk kontext. Det vore i mina ögon direkt fel om Veterinärförbundet eller Jordbruksverket
stod bakom ett sådant intyg.
Kanske många insåg det redan på mötet och därför inte kommenterade. I så fall ber jag om ursäkt för att jag ”slarvläste” innan jag yttrade mig.
För detta är på intet sätt veterinärmedicin – det är rasbiologi och rashygien i dess renaste form. Kranio-facial kvot = rasbiologins skall-index.
Jag inser till fullo att SKK har ett stort problem
här.
Om enskilda veterinärer med intresse för avel ställer sina tjänster till SKK:s förfogande kan det förhoppningsvis hjälpa hundarna, men jag motsätter mig bestämt att vi som kår ställer
oss bakom SKK avseende bevarande av raser/ ras-avel som kan strida mot djurskyddslagen. Avel som bygger på ärftliga defekter/missbildningar.
Jag undrar just hur människornas dom över hur dagens avel av våra sällskapsdjur
bedrivs, och veterinärernas agerande, låter om 50 – 75 år…? Den domen kommer att bli hård.
Det här handlar om avel av hundraser kontra hundars hälsa och välfärd.
Och tar jag på mig Hertas glasögon VET jag att jag har rätt.