En hundsjäls betraktelser

Karo. Så hette vi ofta förr. Eller Pompe. Mycket vatten har runnit under alla broar till där vi är nu. Eller många ben har blivit nergrävda – och uppgrävda – under tiden.  Jag heter Greta och min människa - eller matte, som hon säger -  heter Eva. Eva säger att jag är en Fransk Bulldogg och att jag är en rashund. Jag vet inte riktigt vad det där betyder, för jag känner mig kort och gott som en hund? Men just nu verkar det väldigt viktigt att man är renrasig när man lyssnar på människorna. Att man utvecklats till en frisk och sund rasren hund. Jag vet inte det, jag. Jag har problem med knäna och min mamma dog när jag föddes. Kejsarsnitt och hon klarade det inte. Morfar blev överansträngd under en fjällvandring – han hade visst nåt problem med andningen, han också. Pappa vet jag inte så mycket om, för han bor i Tjeckien och har aldrig varit i Sverige. Mamma har heller inte träffat honom, för fröna till mig kom med flyg från Prag. 

Men tillbaka till det här med att vara hund. Jag känner väldigt många hundar och jag måste säga att våra utseenden är mycket mer olika än människornas! Vi kan väga allt mellan 1 kg och 100 kg och vi kan ha långa nosar och korta nosar och långa ben och korta ben och lång päls och kort päls. Eller ingen päls – ja det finns de som är alldeles kala också. Och lång svans eller ingen svans. För att inte tala om alla olika färger! Människorna ser ju tämligen lika ut allihop. Må vara att det kan finnas färgskillnader, men det är också allt. Jag är faktiskt förundrad över hur vi hundar känner igen varandra allihop! Men det är väl för att vi alla har en hundsjäl som nog ser ganska likadan ut hos alla… Undrar just om människorna har någon själ? Och den kanske ser väldigt olika ut, eftersom kropparna är så lika? Vad vet jag.

Men jag funderar mycket över det här med olika raser och allt detta prat om ”frisk och sund”….

 

Häromdagen hörde jag när matte pratade med en människo-kompis. De pratade om det här med rashundar och frisk och sund. Mattes kompis sa att det är skönt att Svenska Kennelklubben finns, för de arbetar för friska och sunda hundar och uppfödarna och domarna gör sitt bästa för att vi rashundar ska vara friska och fina. Sverige är ett föregångsland, sa hon.  Men där höll inte min matte med riktigt, förstod jag. Hon menade att det FINNS ett problem. Hon sa att  ”rasren” framställs bara ur ett perspektiv – en vinkel - och framställs även som något naturligt. Och ursprungligt – hundraser är urgamla och har funnits sedan urminnes tider, säger många människor. Men det fanns inga rashundar med på Noaks ark! Det fanns inte strikt definierade raser för 150 år sedan…. Och det skapas nya raser hela tiden – det har säkert tillkommit en ny medan vi sitter här, sa matte.

Jag hade litet svårt att hänga med där, för jag känner mig ju som jag sa tidigare bara som en hund. Och Noaks ark känner jag inte alls till.

Matte menade också att uppfödning av rashundar inte behöver vara ett problem i sig – problemet är när människor avlar på defekta gener och rena missbildningar. Nu fick jag svårt att hänga med igen. Missbildade? Vi hundar är väl inte missbildade?

Men så började hon prata om Trubbnosuppropet och då vaknade jag till. Det har man ju hört talas om. Man är ju en tvättäkta Fransk bulldogg! Och hon pratade om att vi är brachycephala (kortskalliga – det var nå’n rasbiolog som myntade det uttrycket, vet jag. Otäcka människor.) och att det bygger på en missbildning, en gendefekt. Det där lät ju inte bra. Så tänkte jag på mamma och morfar som haft problem med andningen. Och att jag själv har stora besvär när det är varmt och så – det är jättestor skillnad på mig och grannens stövare! Nu började jag lyssna. Det är verkligen otäckt att inte få luft. Och bli så varm att hjärnan nästan kokar…

Matte och hennes kompis enades om att avel inte behöver vara ett problem i sig – problemet uppkommer när man avlar på defekta gener och rena missbildningar. Och SKK medger att så sker, men man är inte beredd att stoppa den aveln.

Matte och hennes kompis sa att aveln på missbildningar och defektgener strider mot svensk djurskyddslag, så egentligen borde det inte vara något problem? Att hänvisa till internationell påverkan är inte annat än fegt sett ur hundarnas välbefinnande, sa de. Nu lyssnade jag väldigt noga, som ni märker, för nu var det intressant. Och jag kände att det var rätt.

Då tänkte jag att det kan inte vara en mänsklig rättighet att föda upp missbildade individer. Och ”ras” är ett mänskligt påfund, ett kulturellt påfund  – det är inte biologi, brukar matte säga. ”Art” är biologi.

Som ni märker diskuteras en del sånt här hemma.

Så pratade de vidare: Ett problem är också att populationerna (svårt ord!) i många fall är väldigt små – inavelsgraden är hög. Det vet jag – vår släkt är hopplöst insyltad i varandra. I en del små  raser kan man nog bli sin egen moster, tror jag.

Men det största problemet, sa de – och kanske grunden till att avel på missbildningar och gendefekter och avel i små populationer tolereras  – är att målet i de flesta fall idag endast är baserat på utseende. Funktion kommer i andra hand.

Sedan sa de något som fick mig att rysa: Så en hund döms till ett liv i en svårt missbildad och dåligt fungerande kropp p g a de mänskliga skönhetsidealen. Och det är medvetet. Jag rös för att det var sant.

Jag berättade allt jag hört för Truls, min katt-kompis. Han blev alldeles tyst. Så sa han: Det där är ju alldeles sant. Och det gäller ju även oss katter. Och alla andra djur som våra människor avlar på för nöjes skull.

Nu måste vi hoppas på vår djurhälsopersonal. Att de vågar stå för sig själva och inte är så enögda. Och framför allt vågar stå upp för oss. Och lägga prestigen på hyllan. För visst ska man kunna lita på sin doktor?