vill du veta vem Eva är?

Det är jag som är Eva Hertil

Foto: Johan Beck-Friis

Så här ser min veterinära bakgrund ut:

 

1975            i december fick jag min examen som veterinär och månaden efter fick jag min veterinärlegitimation.

1975-1980  vikarierade jag som veterinär – jag arbetade bl. a som distriktsveterinär längs Norrlandskusten (helst i Härnösand – min hemstad) och som amanuens på dåvarande Veterinärhögskolans kirurgiska klinik.

1978-1980  drev jag tillsammans med min kollega Ingela Liwång Rinkeby Veterinärpraktik i Stockholm.

1980-1985  arbetade jag på Institutionen för patologi, SLU i Uppsala. Mina arbetsuppgifter var främst obduktionsverksamhet. En mycket intressant och lärorik tid.

1985            återvände jag till institutionen för kirurgi för att arbeta som klinikveterinär och handledare åt veterinärstudenter.

                      Arbetsplatsen omorganiserades och bytte namn många gånger, men mina arbetsuppgifter var under många år desamma, det vill säga jag arbetade på djursjukhuset med djuren och deras människor och samtidigt handledde och utbildade jag veterinärstudenterna under deras fjärde år.

Jag vidareutbildade mig under tiden och

1993            erhöll jag ”kompetens i påvisande av ärftliga ögonsjukdomar hos hund och katt” – jag fick behörighet att utföra ögonlysningar, en del av avelsarbetet inom hund och katt.

1995            blev jag specialist i sjukdomar hos hund och katt och

2009            blev jag specialist i oftalmologi, hund och katt.

2010            lämnade jag SLU och satsade helt på egen verksamhet - DJURÖGA Leg vet Eva Hertil - och där är jag nu.

 

 

 

Och litet om mitt privata liv:

 

Det innehåller bland annat två underbara vuxna döttrar med egna liv och ett barnbarn (världens åttonde underverk, förstås!). Jag delar lägenhet med en hund – en härlig mellanpudeldam i sina bästa år – det vill säga vi är jämngamla, hon och jag. Men allt det är en annan historia!

När jag nu efter mer än 30 år på Universitetsdjursjukhuset, SLU, valt att gå min egen väg är det skönt att spana mot nya horisonter!


Däremellan tid för att leva också!